LIWet och vardagen

Jag har som ni märkt de senaste veckorna inte lagt så mycket krut på att vi är gravida och det snart är dags för Ärtan att titta ut. Det är inte för att vi inte längtar utan det är undermedvetet från min sida. Ju mer vi pratar, skriver och går in i den magiska händelse det är, så kommer jag bli mer och mer otålig, grinig och less. Så av den enkla anledningen försöker jag sysselsätta mig och funderar kring lite andra saker än Ärtan och hur livet med den nya lilla världsmedborgaren kommer te sig.

Idag har dock varit ett undantag. Jag blev väckt vid halv elva av min kära faster som ringde och önskade god jul och undrade hur magen mådde. Efter en halvtimmes samtal med henne om ditten och datten kring igångsättningar, kejsarsnitt, RS-virus och andra bebis relaterade ämnen har faktum kvarstått hela dagen, imorgon är det den 23:e december, BF. När Ärtan tänker bestämma sig för att lämna den skyddade värld som h*n bor i för att möta oss, det tänker jag inte ens börja spekulera i. Jag personligen är less, skulle mer än gärna ligga och krysta i detta nu, men förnuftet säger, ta det lugnt Liw, Ärtan kommer när h*n är redo och bäst är att det blir efter nyår. Just nu försöker jag nästan mer än något annat att mota bort den allt mer tilltagande känslan av panik inför att det faktiskt för var dag, timme och minut som går utan att förlossningen sätter igång, blir det allt större "risk" att Ärtan föds under julhelgen. Kan dock inte reda ut mina känslor kring om det skulle bli så, är det jobbigt för att Ärtan kommer att fylla år under julhelgen eller för att vi i så fall kommer att spendera jul på sjukhus? Vilket som så är det panikartat för mig.

Nästa fundering är kring hur det kommer bli, vad väntar bakom kröken? Vad händer med min och M´s relation? Under graviditeten har vi kommit varandra närmare, ett slags samförstånd och gemenskap har byggts upp till en helt ny dimension, men vad händer med  oss när vi får en tredje individ till vår enhet? Kommer all vuxentid gå förlorad för all framtid, blir vi så upp i det blå av att vara föräldrar att vi glömmer att vara oss själva, tillsammans?  Vilka hinder kommer livet att bjuda oss på på vägen, blir trotsåldern det helvete många verkar ha eller är de sömnlösa nätterna om 15 år värre? Kommer våra grundvärderingar att räcka till för att ge vårt/våra barn en sund grund att utvecklas utifrån? Många tankar för vad gömmer sig egentligen bakom kröken?





Vill vi veta det nu?

Jag säger nej och det högt och tydligt, det är en del av livet att inte veta vad som väntar efter det äventyr vi tar oss igenom nu. Men förändringar kommer det bli, och jag är nästan hundra på att det är positiva förändringar rakt av, men jag är naiv om jag bortser från sömnlösa nätter, noll och ingen egen tid de första månaderna eller kanske till och med det första åren, vi kommer bo trångt tills Ärtan är åtminstone 18 månader och vi är färdigutbildade, ekonomin kan alltid vara bättre och orken alltid vara större. Men huvudsaken är att vi tar oss igenom äventyret som den familj vi är, med en liten mini me att guida fram till sina egna livsäventyr.

Jag är dock helt övertygad om att det äventyr som börjar i samma stund som Ärtan tar sitt första andetag kommer få alla tidigare äventyr att blekna i jämförelse. Och imorgon är det dagen då h*n beräknas ta sina första andetag, julen är verkligen en undrens tid om beräkningarna stämmer =)