Verklighet
Är det ett ord, kom bara på det nu när jag skrev rubriken?
Hur som rubriken kommer sig av att jag nu har börjat inse att Ärtan i min mage inom en snar framtid kommer komma ut från sin skyddade lilla bubbla. Väl ute är det lilla knyttet helt utelämmnad och har inte en chans att klara sig utan mamma och pappa. Jag och Magnus. Läskigt!
För varje gång jag kollar på ultraljuds bilderna så kommer verkligeheten krypandes. Att vara gravid är något jag länge längtat efter, nästan tjatat om. Nu när vi är gravida så här helt oplanerat är det verkligen så underbart jag trott att det ska vara. Men i den längtan jag haft efter graviditet har på något sätt själva förlossningen och barnet inte funnits med. Om det har att göra med att det är svårt att greppa förloppet innan man är gravid är nog inte helt omöjligt. Att jag är livrädd inför förlossningen, och varit så väldigt länge, kan vara en annan förklaring.
Fast är jag verkligen livrädd inför förlossningen nu? Tror inte det. Tanken på att min och Magnus lilla bebis ska komma fram till oss om cirka 20 veckor får mig redan att längta till dagen jag har det lilla hjälplösa knyttet i min famn. Får rysningar bara jag tänker på det :)
Hur som rubriken kommer sig av att jag nu har börjat inse att Ärtan i min mage inom en snar framtid kommer komma ut från sin skyddade lilla bubbla. Väl ute är det lilla knyttet helt utelämmnad och har inte en chans att klara sig utan mamma och pappa. Jag och Magnus. Läskigt!
För varje gång jag kollar på ultraljuds bilderna så kommer verkligeheten krypandes. Att vara gravid är något jag länge längtat efter, nästan tjatat om. Nu när vi är gravida så här helt oplanerat är det verkligen så underbart jag trott att det ska vara. Men i den längtan jag haft efter graviditet har på något sätt själva förlossningen och barnet inte funnits med. Om det har att göra med att det är svårt att greppa förloppet innan man är gravid är nog inte helt omöjligt. Att jag är livrädd inför förlossningen, och varit så väldigt länge, kan vara en annan förklaring.
Fast är jag verkligen livrädd inför förlossningen nu? Tror inte det. Tanken på att min och Magnus lilla bebis ska komma fram till oss om cirka 20 veckor får mig redan att längta till dagen jag har det lilla hjälplösa knyttet i min famn. Får rysningar bara jag tänker på det :)
Kommentarer
Trackback
