LIWet och vardagen

Lilla Mait har för första gången besökt akuten. Igår såg jag att det var kladdigt vid hennes högra öronsnibb, gjorde rent och tänkte inte så mycket mer på det. Hon har ju fjällat och har fortfarande en massa hormonplitor, trodde det var nått sånt som varade lite. Imorse hade det dock blivit mer kladdigt och jag började undersöka rotenttill det onda, det visade sig att det kom inifrån örat och inte från snibben som jag först trodde, öronbarn som jag är så ringde jag till sjukvårdsrådgivningen för att höra mig för. De frågade lite grann och när jag började fundera kring hur Mait varit i helgen så insåg jag att hon varit ganska gnällig och sovit/ätit ganska dåligt. Efter några minuter i luren med systern på rådgivningen så tyckte hon vi skulle söka till akuten för en koll.

Packade ihop mig och Mait efter en promenad med Vilden,Magnus som var hemma på lunch fick snällt skjutsa oss med taxin. Väl på akuten fick vi komma in i ett rum fort och inom en kvart var läkarkandidaten på plats för en första bedömning. När väl barnjourne kom efter ytterligare en kvart så tog de beslutet att vi skulle upp på barn 2 för vidare provtagning. Örat var det inget konstigt med, men de ville utesluta infektioner eftersom vi upplevt Mait som slö under helgen. Väl på avdelningen verkade sköterskorna ha glömt varför vi var där utan började nojja kring Maits dåliga viktuppgång veckan som gått. Less jag blev, efter provtagningen fick vi även reda på att "vi skulle stanna över natten för nu var vi minsann inskrivna" då lackade jag ur, skulle vi stanna kvar även om Maits prover var okej? Glöm det! Vid det här laget hade även Magnus anslutit till oss och försökte lugna mig. Inte lätt alla gånger, förutom oron för vår älskade dotter så är jag otroligt obekväm i sjukhusmiljöer och hade redan sett alla barn med cancer som visas på TV framför mig, RS-viruset hade hon självklart och ja ni förstår. Det blir ju inte bättre av att de börjar fjanta kring Maits vikt. Jag sa till dem att nu väger vi Mait innan nästa amning och sen efter så får vi reda på hur mycket hon får i sig när hon äter. 80 gram på en halvtimme är inte fy skam så nu känner jag mig väldigt lugn kring amningen.
Strax efter amningen fick vi reda på att proverna såg bra ut, förutom att vi måste ta ett tredje urinprov för att utesluta UVI. Eftersom de två tidigare proven var tagna med en plastmugg när hon kissade vid blöjbyten/amning så hade det blivit kontaminerat med vita blodkroppar, så för att vara helt säkra på att provet visade rätt tog de urin med en nål direkt in i urinblåsan. Uh, jag klarade att hålla mig lugn och sansad under provet men när vi kom in på rummet bröt jag ihop, usch och fy! Mait var inte nöjd med behandlingen och var allt annat än den lugna dotter vi är van vid och det verkligen skar i mammahjärtat. Stackars skruttan, vill aldrig mer behöva utsätta henne för något liknande, men krävs det för att utesluta sjukdom eller hålla henne pigg så är det väl ett ont måste :-(

Jag har helt plötsligt fått en helt ny insikt i hur otroligt påfrestande det måste vara för föräldrar med sjuka barn, inte bara faktumet att barnen är sjuka och deras framtid kan vara osäker utan även hur jobbigt det ska vara att se barnet lida utan att förstå varför för det dröjer nog ett bra tag innan ett barn kan förstå att smärta kan vara tvunget i vissa fall.

Jag har under några veckor följt den här bloggen där Anna skriver om sonen Gustavs kamp mot cancer. Kan ärligt erkänna att det är först idag, efter vår upplevelse på barn 2 som jag ta till mig hur otroligt jobbig deras situation är, det är så svårt att ens greppa. Hjälp Gustav att nå målet innan sjukdomen besegrar honom, skänk en slant ni med!

Just nu är jag bara glad att vi fick åka hem och att allt är kanon med lillskruttan, fina hjärtljud, bra syresättning och lungorna låter kanon och dessutom ingen infektion så långt ögat kan se! Nu ska jag njuta av min underbara lilla familj! God natt!