LIWet och vardagen

..att jag och M hör ihop. Just nu lallar han runt i lägenheten i sina vita långkalsonger och nynnar, med sin falska tonsäkerhet,  I´m still fighting for hope and glory... nananannanana. Vem skulle kunna passa bättre ihop med mig än denna man med stor M? Tur jag har snärjt han på riktigt nu med unge och allt, ska bara lura med han till stadshuset nån dag framöver och göra Ärtan till en äktaunge istället för en bastard. Men med föräldrar som hade ett shot gun wedding när M döptes vid 6 månaders ålder så sitter nog oviljan i generna :)
Ni lär ju märka om jag lyckas "lura" i han i en kostym och en ring, annars blir det väl till att traska in  hos sociala och skriva under faderskapsintyget, för det har vi inte gjort än :S  Om nu ett papper gör en sambo till make och en man till pappa.. I lagens ögon är det så, så vi rättar oss efter det byråkratiska samhälle vi lever i och ställer oss i väntkön på sociala endera dagen, även om jag hellre kliver in på stadshuset med två vittnen och skriver under en äktenskapslicens :)

Det finns vissa saker, händelser och upplevelser som gett mig mentala ärr. Under barndomen var det inte så många men det finns några saker jag kan peka ut som rent traumatiserande. Varför jag funderar på detta, Caroline funderade kring detta för nån vecka sedan och det har jag inte kunnat släppa.. Hur som, det finns saker som är traumatiserande, inget snack om saken!

Det är nog det bästa sättet att förklara den kvinnliga magen, särskilt den gravida kvinnans mage. Sitter här och förundras över hur otroligt vackra gravida kvinnokroppar är, på andra alltså. Varför kan jag inte tycka om min egen kropp lika mycket? Konstigt det där, men det tar sig. Har accepterat förändringen nu i alla fall, ett steg i rätt riktning med andra ord :) Är ganska många av de bloggerskor jag följer som fått barn i dagarna eller ska ha när som helst, hur känns det egentligen? Den förändring vi genomgår rent fysiskt som gravida sker ändå över en längre tid, men efter förlossningen måste kroppen kännas väldigt främmande. På bara några dygn kanske all den extra vikt som lagts till under 9 månader försvinner.
Väldigt mycket fysiska förändringar på 9 månader för att inte snacka om de psykiska. Från att ha varit medelpunkten i mitt eget liv så ska jag udner nio månader vänja mig vid tanken på att någon annan kommer ta den platsen. Över en natt så är sedan detta ett faktum, häftigt! Och skrämmande, tanken på att ha ansvaret för en annan individ är verkligen hisnande. Oj oj vad jag längtar efter att få reda på vad det är för person som gömmer sig här inne:) Och på vad det är för krabbat som gömmer sig i Jennie, det är dags att skrämma ut den lill* nu ;) Stilla min nyfikenhet!

Vet ni vad, jag gillar faktiskt att plugga! Kanske inte själva plugget som sådant, men att det ger rutiner och faktiskt, jag och älskling har mer tid för varandra som studenter än när vi jobbade/pluggade i olika omgångar. Då säger ni väl , jamen Ni jobbar ju också, förvisso, men vi kan ta oss tid att lunch ihop, ta en lång eftermiddags promenad när vädret tillåter eller dra oss i sängen en onsdag morgon för vi har båda sovmorgon.

Tänk er in i situationen: Liw pluggar och har oregelbundna tider, sitter hemma ensam på dagarna och jobbar mycket kvällar och helger. M jobbar 05.00 - 15.00 vardagar, kommer hem och vill slappa. ledig helger och kvällar ( oftast). Den ekvationen var inte helt lätt att lösa, som student så är ju kvällarna den tid man vill och kan göra saker, då ville M ta det lugnt framför tv:n eller lägga sig och läsa, jag var i full gång.

Nä då är det mycket bättre nu, båda pluggar på dagarna. Ibanad har vi turen att vara på samma ställe samtidigt, men är vi inte det så är ändå "jobbet " avklarat till kvällen och vi har ork att göra saker tillsammans. Om det så bara är att ta en promenad eller spela spel så gör vi ändå saker tillsammans, och det är ju det viktigaste. De kvällar jag jobbar försöker M också jobba eller så hittar han på saker själv och när M jobbar är det samma sak för mig, vi har både tiden tillsammans och den egna tiden som är så viktig i ett förhållande, jag tycker vi börjar hitta balansen!

Hur har du/ni hittat balansen i förhållanden?

Och ja, idag blev det lunch på uteplasen i härligt strålande höstsol, hög luft och en liten lätt höstbris, lovely!

Är det faktiskt inte alla dagar

I tidningen jag köpte idag ( Mama- gravidbibel ) var det en artikel kring graviditets depression och att det absolut INTE är självklart att alla mår bra när de är gravida.

Tycker det är jätte bra att ämnet faktiskt tas upp och behandlas. I och med att jag själv trodde att jag var ensam om att känna så här innan jag fick det stöd NI gav mig här, vet jag att det är lätt att känna sig ensam i världen i just den här frågan. Alla och allt som det skrivs om ger en känslan av att ingen mer än jag känner så här, men så är det inte! Vi är ganska många som inte mår hundra hela graviditeten och det är viktigt att man, när man blir gravid, är medveten om att det är okej att må dåligt som gravid. Om det är för att kroppen förändras, hormonerna spökar eller det känns nattsvart ekonomiskt spelar ingen roll, det är aldrig fel att må dåligt! Klarar inte personer i ens omgivning av att man är ärlig och säger " idag är ingen bra dag jag känner mig...." då är de de som har "fel".

Det som hjälper mig enormt mycket, förutom att skriva av mig här, är att påminna mig själv om att det är en övergående period. 9 månader går fort, och sen har jag ett helt liv med min guldklimp! Och så fort jag tänker på vad det är som kommer av mina uppoffringar så känns det lätt som en plätt. Sen går det inte att förbise M´s inverkan, utan honom  vet jag inte vad jag skulle göra. Han lyssnar på mig när jag mår dåligt, lugnar mig när jag är arg och tröstar mig när jag är ledsen. Love you!

Det som verkar vara det största problemet är att det verkar glömas bort att alla är individer och upplever händelser och skeenden olika. Våga vara ledsen, arg och våga berätta för dem som står dig nära, det blir så mycket lättare då.

Nä nu blir det lite hjärn tömmning, True blood på svt1 :) We like!

Vet inte riktigt var jag ska börja, blir nog ett av mina mer personliga inlägg sen den här bloggen såg dagens ljus.

Har senaste veckan känt mig allmänt nere och ur form med mig själv. Jag har trots detta verkligen njutit av semestern och de härliga dagar vi hittills fått här i Hälsingland, men jag har inte varit hundra psykiskt ändå. Sömnbrist är verkligen inte att rekomendera och just nu sover jag max tre timmar per natt, ingen humör höjare direkt.

Ända sedan jag var tonåring har jag kämpat med dålig självkänsla, dålig självbild och en väldigt stor rädsla för att bli lämnad av människor jag tycker om. I och med att graviditeten gör sig mer och mer påmind blir min nyfunna självkänsla och förbättrade självbild allt svagare och svagare. Att jag inte har haft problem med " mig själv" på nästan tre år är enbart M´s förtjänst. Han har fått mig att förstå att jag är älskad för den jag är, oavsett skavanker och några extra kilon. Älskar dig för det (också) vännen!  Nu när både kroppen och hormonerna förändras har jag fallit tillbaka i gamla mönster, detta innebär även att när jag mår dåligt med / i mig själv så får jag känslorna utanpå.

Jag styrs just nu helt och hållet av mina känslor, kan inte ta en diskusion, motgång eller annan händelse som påverkar mina känslor. Detta är jätte jobbigt, både för mig men inte minst för de i min närhet.

I helgen har det varit min far och Mona samt M`s föräldrar i min närhet. Igår bröt jag ihop totalt. Jag kände verkligen hur dåligt jag mått de senaste dagarna och efter att närmsta ICA affär här ute i skogen hade hunnit stänga, när vi kom för att köpa läsk åt mig inför gårdags kvällen, brakade det lös när vi kom hem igen. Jag vet att det är så fjantigt, omoget och barnsligt, men jag bröt ihop. Just då var gravid det sista jag ville vara, bara tanken på att folk kommer kommentera, känna, och tycka kring mig och min mage får mig att må illa. Att det sedan är orättvist att jag inte får ta ett glas vin till maten, vara hungrig, sova ordentligt, bära vilka kläder som helst ur min garderob eller gå i skogen som jag brukar gör inte saken bättre.

Detta leder till att jag blir ledsen, arg och utåtagerande. Stackars min och ( inte minst ) M´s familj. Nu sitter jag här ett dygn senare med insikten att jag behöver få prata av mig och få hjälp att hantera min känslor. För gör jag inget åt det här är jag rädd att jag kommer förlora det som betyder nått. Familj och vänner! Just nu är ångesten och min älskade sambo mina kompanjoner.

Inget ont som inte har något gott med sig..
Det är först idag jag förstår varför min kära mor och far alltid sagt till mig att jag måste lära mig hantera mina känslor och inte låta dem styra mina ord och handlingar.

Är väl lite sen att be om ursäkt för mitt beteende de senaste 15 åren när mitt humör och mina känslor har tagit över. Men ni betyder för mycket för mig för att jag någonsin med flit skulle vilja såra er. Tror ni vet vilka ni är... Älskar er!


Vill bara förtydliga att jag på inget sett inte vill ha lilla Ärtan, vår bebis är hur välkommen och älskad som det bara går. Men just nu skulle jag gärna hoppa över graviditets stadiet. Jag jobbar verkligen på att kunna njuta av vår graviditet, och känner mig lite alienerad när jag skriver att jag mår dåligt som gravid då de flesta verkar må så himmla tipp topp. Men alla är vi olika.. Kan inte bärga mig tills vi har Ärtan här hos oss!