Långt inlägg om kvinnlighet och kön
Jag är inte en tjejig tjej, jag är snarare en pojkflicka. Har i mitt liv ägt en docka, det var en pojkbebis jag fick när lillebror föddes. Tror jag i 10 års åldern fick en eller två "barbidockor" av mormor med lite kläder till, men det som var mest intressant det var att leka med bilar, vara ute och busa med mitt kompisgäng, som till största del bestod av Erikar, Johannesar osv. I gänget var det en tjej till, precis lika pojkig som jag.
I tonåren hade jag både tjej och killkompisar, men även här var jag den grabbiga tjejen och det var nog på något sätt min "roll" i de socialagrupper jag tillhörde, och har nog varit det ända fram tills jag träffade M. Jag har sen högstadiet sminkat mig och tyckt det varit roligt med kläder, men det är först på senare år som jag börjat använda klänning. Tror det går att räkna de gånger jag använt klänning innan 25 års ålder på en hand, om vi räknar bort skolavslutningar och dop/bröllop och dylikt. Jag har helt enkelt inte riktigt kunnat identifierat mig med den stereotypa roll som samhället skapar kring och åt kvinnor.
Om jag blivit mer bejakande kring min kvinnliga sida sen jag träffade M så är det nog tyvärr för att jag trillat dit lite på det där att kvinnan måste vara välskött och bla bla för att kunna behålla sin man. Världens lögn ju =) Just nu känner jag att jag inte orkar bry mig, men säger M nått, knappast, han tycker ju jag är lika fin i myskläder som i klänning, fast varför skulle han inte göra det? På nått underligt sätt är det socialt accepterat för män att kliva in på Konsum i mysmundering, men kvinnan ska vara proper och fixad. Helt sjukt!
MEN om jag tidigare inte riktigt kunnat förlika mig med att män och kvinnor är olika och har olika förutsättningar, på gott och ont, så har på något sätt detta blivit allt mer tydligt ju längre in i graviditeten vi kommer. Jag har alltid varit väldigt noga med att inte göra skillnad på könen, alla är vi människor med olika förutsättningar, snarare på grund av sociala förhållanden, uppväxt, ekonomiskklass osv, än om vi har snopp eller inte. Men nu är jag helt plötsligt kvinna. På något konstigt sätt så har de senaste 7 månaderna gjort mig till en av de där kvinnorna som jag lite smått föraktar. Jag har blivit en kvinna, på gott och ont så klart =) Jag älskar att känna mig kvinnlig, men jag "hatar" att det på samma gång placerar mig i facket kvinnor. Förstår ni hur jag tänker, jag VILL verkligen inte vara en del av den stereotypa könsrollen som samhället ger kvinnor och män och ändå så är jag där nu. Det är svårt att acceptera för mig, men förhoppningsvis så är det bara gravidhormonerna som spökar ;-) Jag har i alla fall väldigt svårt att placera mig själv i facket Kvinna, jag vill gärna se mig själv som individ, människa inte kön, kvinna. Jag hoppas dock att min grundsyn på jämlikhet och min egen inställning till genus och den bild som samhället skapar, kommer att ge mina barn en god grund för att skapa sig sin egen identitet, förhoppningsvis varken som pojke eller flicka utan som människa. Om vi lyckas, jag och M, återstår att se men det är skönt att veta att både jag och M har samma syn på kön inför den uppgift vi har framför oss, att forma en alldeles ny individ med bra grunder att skapa sig egna åsikter och göra sin vilja hörd.
Det är flera stycken som frågat om vi vet vad det är för kön på Ärtan. Det gör vi inte, vi tycker det är helt oväsentligt, frisk och kry är det viktigaste.
Ännu fler har frågat om det inte är "svårt" att förbereda inför Ärtans ankomst när vi inte vet könet, med tanke på kläder, leksaker och inredning. Men snälla nån! Vad spelar det för roll vad ungen har för kläder? Och färger på leksaker, inredning? Nä, här får ungen ha det vi sätter på den, och de leksaker som kommer att finnas i det här huset kommer vara de som är lämpade för att gynna barnets mentala och fysiska utveckling. Hello Kitty och Spiderman kan slänga sig i väggen! Om sedan Ärtan vill ha bara rosa kläder och Hello Kitty när han eller hon blir äldre, fine, men då är det i alla fall individen Ärtans beslut, inte något som vi i familjen har tvingat på honom/henne.
Och ja, vi kommer bli så tråkiga föräldrar ;-)
Klart det inte är svårt att förbereda sig bara för att man inte vet könet... Vi ville inte heller veta, känns som om halva spänningen försvinner då.. =) Huvudsaken är ju att h*n är frisk och sen att dessutom få höra det blev en... =)
Men det märks ju när man försöker handla bebiskläder att det mesta är så könsbestämt redan, Rosa eller blått... Skit trist tycker jag faktiskt.. Måste bebisarna har Rosa om det är en tjej och blått för kille? Var har de andra färgerna tagit vägen?
Jobbigt med dina förvärkar föresten, jag hat sluppit det sen häromnatten. Däremot så är bebisen mer aktiv än någonsin, tror den gör kullerbyttor därinne.. =)
Man får handla kläder som vare sig klassas som flick eller pojk kläder nu när man ej vet könet. :) Man kan handla annat sen när bebisen väl kommit, så gör vi. Känns ju onödigt att köpa en söt klänning nu om de skulle vara en pojke.
Okej, så kan det vara när man har ont och är begränsad. Här är det en trött valp som sover än!
Intressant inlägg om kvinnlighet och kön. Heja på er och era icke objektifierande och stereotypifierade leksaker och förhållningssätt till ert BARN! Jag tycker ni gör helt rätt i att strunta i könshysterin kring eran ärta och bry er om väsentligare saker som hälsa, stimulans och utveckling.
En tanke bara, är inte män också könade? Varför är det alltid bara kvinnor och det "kvinnliga" som anses könade och könat och varför måste just det kvinnor, gör, är och tänker vara något negativt? Vetenskapen, historien, ma(ä)n(sk)ligheten och religionen har alltid framställts som neutral och icke värderande, icke subjektiv. Men där har verkligheten likafullt alltid framställts utifrån ett manligt perspektiv och utelämnat skildringar av kvinnor med hänvisning till att den skulle vara något annat och till skillnad från det ma(ä)n(sk)liga perspektivet vara en subjektiv och värderande skilding... Men varför är det just kvinnors skildringar som är annorlunda och varför ska just kvinnor skämmas över sitt kön, det de är, gör och tänker?
Elin: Tack för stödet. I de "gravidas" värld finns det många som emotsätter sig våra åsikter och tycker det bästa som finns är att allt på H&M är rosa och blått, skit trist!
jag håller helt och hållet med i det du skriver, varför (s)ka(n) bara kvinnor vara utsatta? Det finns säkerligen lika många män som far illa pga sitt kön, men vart tar den debatten vägen i mediabruset? Jämlikhet för mig är ett samhälle som inte tar hänsyn till kön, vare sig i negativ eller positiv bemärkelse. Om alla ska vara lika måste vi börja med att uppfostra våra barn utan att paketera dem efter deras kön.
Självklart spelar det ingen roll vad det är för kön på barnet, vi tog reda på det enbart av ren nyfikenhet :)
ska verkligen jobba för att skapa en så genusneutral uppväxt som möjligt för vår lilla grabb. Inga blåa, tuffa pojksaker här inte, det äer verkligen onödigt att pracka på en viss miljö bara för att barnet har ett speciellt kön!
Däremot kan jag också hålla med om att jag själv blivit mer medveten om min "kvinnlighet" under graviditeten... främst då på ett rent biologiskt plan, jag blir nästan chockad att min kropp fungerar som den ska och detta krockar lite med min lite "pojkflickeaktiga" bild av mig själv som jag alltid haft :)
