Djupdykning

Surfade runt hos mina vanliga bloggare och kom fram till en av de bloggar som jag följt sen tidigt i höstas, de fick barn i början av december och nu är de gravida igen. Grattis!

Dock vet jag inte hur jag ska hantera mina egna tankar kring att bli gravid igen så här fort. Det är ju inte omöjligt men det är en tanke som känns så otroligt svårgreppbar att jag inte kan fullfölja den. Tänk vilket jobb att ha barn med knappa 12 månader emellan? Ingen drömsits i mina ögon, för jag vill bli klar med mina studier. Men å andra sidan HUR skulle vi klara av att göra abort nu när vi fått smaka på det ljuva livet, ett barn är verkligen det största som kan hända. Jag skulle nog inte kunna förlika mig med tanken på att göra abort. Men så stort, ett syskon. Just nu lever jag fortfarande i bebisbubblan 95% av tiden, tänk när Maitan är ett år, kanske precis har börjat gå och prata, tänk att då få ett syskon. Eller en ny bebis att ta hand om när ens äldre barn fortfarande behöver all hjälp det kan få för att upptäcka världen. Gud så jobbigt, men jag skulle inte sagt nej om det varit vi det känns som ett kärt besvär i så fall=)

Kan lugna föräldrar och svärisar med att just nu är jag otroligt nöjd med den bebis vi har och det dröjer nog nått år innan Maitan blir storasyster, men man ska aldrig säga aldrig
=)

Varken ut eller in


Som jag skrev tidigare så tog Mait ett ganska stort utvecklingssprång ikväll och det är med både sorg och glädje jag ser henne utvecklas. Förstå mig rätt, det är jättekul att se hur en människa utvecklas både fysiskt och psykiskt. Hur hon känner igen både mig och Magnus från andra sidan rummet, ler och liksom strävar mot det hon vill ha. Det är spännande att se hur hon vänder sig i babygymet för att komma åt den leksak hon för stunden vill ha, hur hon greppar, kramar och smakar på saker. Men det är även sorgligt för när hon lär sig saker och utvecklas blir det så tydligt att hon inte kommer vara liten i all evighet. Hon kommer inte alltid vara den underbara bebis vi har idag utan om bara några månader far hon runt som en krypande liten spole med bus i blicken. Om tre år kommer trotsen och sen dröjer det inte länge innan första partnern kommer ut från hennes rum lite lagomt skamsen.


Mait 2 dagar
Detta är väldigt typiskt för mig, jag är en nostalgiker och avskyr att saker inte alltid är som de alltid har varit. Kan vi inte både ha bebis Mait och alla andra stadier hon kommer gå igenom för alltid? För jag är helt säker på att vi kommer sakna den krypande bebin, den trotsiga tre åringen och tonåringen precis lika mycket som bebis Mait. Men det gör ändå lite ont att tänka på att bebis tiden går så fort och bara tanken på att den inte kommer tillbaka är svindlande. Det är helt fantastiskt att få vara med på Maits resa och mitt i allt det här kan jag inte låta bli att längta tills när nästa resa börjar. Men det får bli när vi har börjat sakna tre års trotsen =) Sen tröstar jag mig med att det är först när bebisar är nio månader som de börjar förstå att de inte är en del av mamman längre, så jag har nästan sex månader till med MIN Mait, eller okej då VÅR Mait =)

Mait och MU igår.


En riktigt dålig helg

Sen läser jag på en väns blogg att hon förlorat sin syster och jag inser att mina problem är jäkligt bannala. Så mitt i alla tårar jag fäller för mig själv just nu så kan jag inte låta bli att glädjas över den jätte fina familj jag har och de personer vi faktist har runt i kring oss som vi uppskattar så mycket. Även om det ibland kan bli jävligt fel. Det ord som slår mig är acceptans, kanske något jag måste bli bättre på..

Helgen har faktiskt bjudit på något riktigt roligt också, vännen Helena fick äntligen ut sin älskade trea, som vi har väntat på den här lilla krabaten som visade sig vara en stoooor pojk som ska heta Bastian. Grattis till hela familjen på tomtebo!

Nä nu ska jag försöka sova och hoppas på att febern ger med sig och att sömnen infinner sig så kanske livet ter sig lite ljusare imorgon. Underverket blir förövrigt hela TRE månader imorgon, det ni! =)

Graviditets lista

Va bebisen planerad?
nej, blev gravid med spiral
Mådde du illa mycket? 
Inte mycket utan bara av starka dofter
Hade du mycket halsbränna?
ja mellan vecka 25 och 37 var det flera gånger varje dag.
Va du känslig?
I perioder, dock inte lika häftigt humör utan mest gråtmild
När kände du bebisens första sparkar?
vecka 16+2 om jag inte minns fel
Va du ofta orolig?
Nej
Sparkade bebisen mycket?
skoja inte =)
När började du läcka bröstmjölk?
Aldrig
Fick du bristningar?
Ja några stycken kring naveln, de har blivit mycket tydligare nu när magen gått ihop sig igen :-(
Blödde du någongång?
Nej
Hur gammal va du när du blev gravid?
26
Hur tog din partner det?
Bra, graviditeten kom som en blixt från klar himmel,  det var mer självklart för M att vi skulle behålla barnet än vad det var för mig.
Hur många Ultraljud gjorde du?
3 vaginala och 2 vanliga
Hur började din förlossningen?
Med värkar
Hur många timmar tog din förlossningen?
De tog hinnorna vid 17 på söndagen efter värkar sedan 15.15 på torsdagen. Mait kom 02.40 måndag morgon
Födde du vaginalt eller med kejsarsnitt?
Vaginalt med sugklocka
Hur mycket va du öppen när du kom in?
2 cm
Vilken smärtlindring tog du?
lustgas samt EDA
Hur lång tid tog det att krysta ut bebisen?
2 krystvärkar så kanske 6 minuter
Blev det komplikationer?
Nej
Fick du sy?
Ja
Vilken vecka födde du i?
vecka 41, 40+4
Vad va vikt och längd på bebisen?
3535 gram och 53 cm lång
Ammar du?
Ja
Hur gammal är bebisen nu?
1 månad och 5 dagar
Vad tyckte du om förlossningen?
Häftigt, trodde att det skulle göra ondare. Missnöjd med BM, de var trevliga men det var dålig "guidning" genom skeenderna. Kunde ha skippat EDAn för den ställde bara till det för oss.
Vill du ha fler barn?
Ja =)
När kommer nästa barn?
Beror helt på hur det ser ut runt omkring oss, men om 2 år kanske =)

Saknad



Min mamma, Mait´s mormor har varit här från måndag tills alldeles nyss, då hon och M gick genom dörren för att fara till busstationen. Vad tomt det blev direkt =( Ska inte sticka under stol med att föräldrar i längre perioder kan vara ganska påfrestande men just ögonblicken efter de har farit så inser man hur långt bort vi bor. Vad jag ogillar att bo här uppe just nu, vill flytta söderut, helst igår. Men men, den dagen kommer den med, vi måste bara bli färdig pluggade sen är vi nog inte umebor många minuter mer än vad som krävs.

Mamma och Mait har då myst den här veckan och jag och M har också myst, faktiskt riktigt skönt att kunna lämna lillskruttan i mormors varsamma händer och ta ut Vilde på en rejäl långpromenad, tänk vad fort vi glömmer hur saker har varit. Den promenaden påminde så otroligt mycket om mitt och Ms första år tillsammans. Inte bara för att vi promenerade mycket utan för att vi gick genom  det område där jag bodde när vi träffades. Att min kropp klarar av ordentligt raska promenader ( tillskillnad från när jag var gravid) och vi kunde välja vägar utan hänsyn till barnvagn förstärkte bara känslan av svunna tider!

Ni som bor nära era nära och kära är lyckligt lottade, kom ihåg det =)


Tre generationer.

VIkt ångest


De flesta nyblivna mödrar verkar ha så jäkla mycket ångest kring det här med sin vikt, varför? Jag har en konstant ångest eller kanske snarare oro, och det gäller då inte min vikt utan Maits. Hur ska man veta att liten får i sig tillräckligt? Tycker det är jättesvårt. Fast frågan är om det inte är min oro som förstorar alla tankar och känslor kring hennes matvanor. Hon äter i snitt var tredje timme, ammar minst en halvtimme från varje bröst och varje matning avslutas med ersättning. Mängden ersättning varierar men efter mellan 15-30 ml så är hon mätt och börjar kräkas. Idag är Mait 7 dygn gammal, alltså bör hon få i sig 70 ml mjölk per amning. Gud vad jag hoppas att lilla Mait får i sig ca 50 ml bröstmjölk per gång så hon inte äter för lite. Men jag kan inte tvinga i henne ersättning..

Det är verkligen många tankar kring det här med maten, men hon är pigg när hon är vaken och vill gärna vara med med sina stora blå ögon. Kärlek!

Och jag kommer faktiskt i mina jeans jag hade innan jag blev gravid, de är till och med rymligare, väldigt trevligt
=)

BF imorgon



Jag har som ni märkt de senaste veckorna inte lagt så mycket krut på att vi är gravida och det snart är dags för Ärtan att titta ut. Det är inte för att vi inte längtar utan det är undermedvetet från min sida. Ju mer vi pratar, skriver och går in i den magiska händelse det är, så kommer jag bli mer och mer otålig, grinig och less. Så av den enkla anledningen försöker jag sysselsätta mig och funderar kring lite andra saker än Ärtan och hur livet med den nya lilla världsmedborgaren kommer te sig.


Idag har dock varit ett undantag. Jag blev väckt vid halv elva av min kära faster som ringde och önskade god jul och undrade hur magen mådde. Efter en halvtimmes samtal med henne om ditten och datten kring igångsättningar, kejsarsnitt, RS-virus och andra bebis relaterade ämnen har faktum kvarstått hela dagen, imorgon är det den 23:e december, BF. När Ärtan tänker bestämma sig för att lämna den skyddade värld som h*n bor i för att möta oss, det tänker jag inte ens börja spekulera i. Jag personligen är less, skulle mer än gärna ligga och krysta i detta nu, men förnuftet säger, ta det lugnt Liw, Ärtan kommer när h*n är redo och bäst är att det blir efter nyår. Just nu försöker jag nästan mer än något annat att mota bort den allt mer tilltagande känslan av panik inför att det faktiskt för var dag, timme och minut som går utan att förlossningen sätter igång, blir det allt större "risk" att Ärtan föds under julhelgen. Kan dock inte reda ut mina känslor kring om det skulle bli så, är det jobbigt för att Ärtan kommer att fylla år under julhelgen eller för att vi i så fall kommer att spendera jul på sjukhus? Vilket som så är det panikartat för mig.

Nästa fundering är kring hur det kommer bli, vad väntar bakom kröken? Vad händer med min och M´s relation? Under graviditeten har vi kommit varandra närmare, ett slags samförstånd och gemenskap har byggts upp till en helt ny dimension, men vad händer med  oss när vi får en tredje individ till vår enhet? Kommer all vuxentid gå förlorad för all framtid, blir vi så upp i det blå av att vara föräldrar att vi glömmer att vara oss själva, tillsammans?  Vilka hinder kommer livet att bjuda oss på på vägen, blir trotsåldern det helvete många verkar ha eller är de sömnlösa nätterna om 15 år värre? Kommer våra grundvärderingar att räcka till för att ge vårt/våra barn en sund grund att utvecklas utifrån? Många tankar för vad gömmer sig egentligen bakom kröken?





Vill vi veta det nu?

Jag säger nej och det högt och tydligt, det är en del av livet att inte veta vad som väntar efter det äventyr vi tar oss igenom nu. Men förändringar kommer det bli, och jag är nästan hundra på att det är positiva förändringar rakt av, men jag är naiv om jag bortser från sömnlösa nätter, noll och ingen egen tid de första månaderna eller kanske till och med det första åren, vi kommer bo trångt tills Ärtan är åtminstone 18 månader och vi är färdigutbildade, ekonomin kan alltid vara bättre och orken alltid vara större. Men huvudsaken är att vi tar oss igenom äventyret som den familj vi är, med en liten mini me att guida fram till sina egna livsäventyr.

Jag är dock helt övertygad om att det äventyr som börjar i samma stund som Ärtan tar sitt första andetag kommer få alla tidigare äventyr att blekna i jämförelse. Och imorgon är det dagen då h*n beräknas ta sina första andetag, julen är verkligen en undrens tid om beräkningarna stämmer =)

Juleplaner...



Under kvällens middag så har jag och M försökt planera vår jul. Vi har gjort en "att köpa" lista och en "att göra lista" och på måndag morgon blir det julhandling av mat och andra ätbara ting. Vi bestämmde oss att hålla julbordet ganska basic, vi är på tu man hand hela julen och varken jag eller M har särskilt mycket på julbordet vi äter. Mitt i allt planerande slog det både mig och M att det blir första julen för oss båda som vi inte firar med våra familjer. Förutom att vi som sagt ska fira jul på tu man hand, 35 respektive 85 mil från min familj och 60 mil från M´s familj så är det första gången vi firar jul tillsammans. Vi ska förutom att vanka av och an i vånda av att föda en julbebis, försöka skapa oss egna traditioner. Vi har nog blivit vuxna. Ska jag vara helt ärlig så är det med skräckblandad förtjusning jag tänker på stundande jul.
Hur olika är våra ärvda traditioner? En tågordning som för mig är lika självklar som röbetssalladen på julbordet kanske för M är helt fel. Kompromissa med jultraditioner är ingenting jag trott mig vara kapabel att göra, men när vi ikväll har pratat om det så är ändå det viktiga att vi som familj, för nu är ju jag och M grundstommen i vår alldeles egna familj, firar jul på ett sätt som för oss känns meningsfullt och roligt. Men det är ändå med skräckblandad förtjusning =) Är rädd att mina trevliga snartharvienbebis hormoner, kommer ställa till det så jag sitter och grinar av saknad hela helgen, eller än värre att Ärtan faktiskt väljer att komma ut någon gång mellan den 21:a och 27:e så julen firas på lassa, för det har jag definitift ingen lust till.



Som tur är så har nu, en av de två saker vi inte kan kontrollera inför jul ändå blivit som vi ville. Världen runt omkring oss är vit och som det verkar så blir det i alla fall en vit jul vilket nog kan överväga oturen av att ligga på lassa över jul, om vi nu måste göra det. Men en sak kan jag lova er, att kommer Ärtan innan jul och M inte får sova kvar på BB så åker jag och Ärtan också hem, för vår första gemensamma jul ska som sagt vara gemensam!


9 månader har blivit 9 dagar



Helt sjukt vad man som höggravid kan glädja sig åt de små sakerna i livet. Idag är vi nere på 9 dagar till BF, istället för de 9 månader det är från början är det ett rejält framsteg.

Det var nog ingen av oss som trodde att vi skulle stå här för ett år sedan, än mindre för 9 månader sen. Efter de första, ganska nedslående samtalen med sjukvården här i länet direkt efter att vi plusat, så vågade varken jag eller M tro att det skulle komma en  bebis i slutänden. Vi var väldigt inställda på MF eller utomkvädes pga spiralen. Men se denna lill* ninja som M säger att det är i min mage, fightade både taggtråd och elstängsel för att komma till oss som svärfar så stolt förkunnade på midsommar =) Livets mirakel i fler än en betydelse, och nu har vi 9 dagar kvar på resan, eller i alla fall 9 dagar kvar av de dagar vi räknat ner på. När Ärtan än föds, imorgon eller efter nyår som kommer nog den 23:e december alltid betyda något särskillt för mig och M.
En kompis till mig som föde sitt första barn för tidigt berättade att när BF dagen inföll var det som om hormonerna dubblades och hon satt och grinade sig igenom BF med sin mer än en månad gamla flicka i famnen. BF bli för många ett datum att både se framemot och att känna vånda inför, det blir dagen D efter nästan 9 månaders väntan, förväntningar, förhoppningar och kämpaglöden är på topp. Men tänk om det inte blir som vi vill, det inte går som vi läst om? Funderar mycket just nu. Vi skrev ned förlossningesbrevet igår. I mitt huvud har det funnits i någon form av grundutförande ganska länge nu, men att pränta ned det på papper gör det väldigt svart på vitt. Vi ska föda barn, och om det kommer gå som jag och M vill, rätt smärtlindring, kort tid på BB och allt det där, det återstår att se och dessutom inom en väldigt kort framtid :-)

Nio månader har som sagt blivit 9 dagar, dock känns de som 9 långa år just nu.

Min kropp tar förtidspension under IDOL 2009



Idag har verkligen hela min kropp skrikit NEJ!
Inte bara på det där preggo sättet utan helt och fullt på alla sätt och vis. Inte nog med att jag sov extremt lite inatt, karpaltummarna och mina handleder var svullnare, stelare och ondare än någonsin. Fötterna har börjat svälla till oanade proportioner och snart får jag knappt på mig mina älskade UGG´s ens. Huvudet har varit tungt och jag är öm lite överallt, som att jag skulle ha blåmärken på hela kroppen men de är inte där, jag lovar, M har kollat. Jätte jobbigt, hoppas det är sömnbristen som spökar. Som om detta inte var nog så har jag haft mina härliga ( väldigt ironiskt) förvärkar hela dagen, de sitter i ryggen och kommer med ca 6 minuters mellanrum, de gör inte ont, men sitter/ligger jag i samma position för länge så tar de i mer och det är inte behagligt om jag säger så. Om det inte var för att mina bröst verkar ställa in sig på mejerimood så skulle jag nästan tro att min kropp tagit ut förtidspension. Men jag ska inte klaga, 12 dagar kvar till BF som Hannah så snällt påminnde mig om, helt sjukt!

Ska erkänna att dagen har följts av en väldigt bra kväll. Började med att vara med på halva planeringsmötet, vid 18-tiden kände jag att min kropp la av för sjuttioelfte gången idag, så jag for hem. Väl hemma blev det en timme i koma på soffan innan vi satte igång och göra älggryta, hur gott som helst efter en dryg timme på spisen. Tackar gudarna för en jagande svärfar :-) Efter middagen har vi brainstormat kring vad vi kan göra ikväll och efter en timme med gemensamt spanande på familjeliv. Jo, det är ganska kul att läsa vissa trådar och få sig ett gott skratt tillsammans. Har vi kollat lite på Idol, skavlan ( btw jag skulle eventuellt kunna byta M mot Robbie Williams, tokigt charmig pojk ) och nu ska vi se vem som svenska folket hissat och vem de dissat. Jag hoppas på Calle. Eftersom vi inte lever i år 1983 och van Halen är stilbildande och nyskapande längre så tycker jag inte riktigt att Erik är en IDOL á 2009.

Om två minuter vet vi vem som vann, kvällen då min kropp tog förtidspension.

Frisk nu?



Vaknade vid 03.20 av att Ärtan bökade runt, är det då du kommer väcka oss i hunger lilla skit? Mådde lite illa och tog ett varv i lägenheten, men gick och la mig och lyckades väcka M som somnade om lika snabbt igen. Han är duktig på det där med att somna. När jag tänker efter vaknade jag nog inte av att jag mådde illa utan av att jag drömde om att vattnet gick, det klassiska swoschet var dock bara i mitt huvud än så länge :-(
Efter att ha vridit och vänt på mig i en halvtimme, insåg jag att illamåendet nog kom sig av hunger, så nu sitter jag här, spelar Zoo world på facebook med en hög salamimackor och ett stort glas oboy bredvid mig och njuter. Jag njuter inte  enbartav det faktum att sältan från vitlökssalami kombinerat med den lite söta smaken av icas vetekakor är precis det min kropp behöver, utan även av att jag inte känner någon stress i att vara vaken mitt i natten utan att kunna göra något åt situationen. Har de sista veckorna insett att det är bättre att göra de bästa av de här vaknätterna än att ligga i sängen och vrida på mig i ångest över att inte få sova. Är faktiskt sjukskriven på grund av  just,sömnbesvären, och kan  sova hela dagarna i några veckor till. Det är lika bra att utnyttja det faktumet och njuta av de sista dagarna eller veckorna som barnlös. Som förälder lär det vara en helt annan ångest som infinner sig när det blir vaknätter och inte matochbajsvakenhet...

Förövrigt första nattten på hela veckan jag varit hungrig, måste nog vara för att jag håller på och bli frisk :-)

Tjing!

Presenter


Gårdages aktiva och ganska fysiskt krävande fixande har satt sina spår. Så dåligt som jag sovit i natt har jag inte gjort på flera veckor. Har varit vaken i över en halvtimme nu och stelheten har inte släppt än, så med min vanliga otur får jag nog gå som en trebent elefant resten av helgen. Ska försöka få i mig lite frukost och sen blir det en snabb tur till affären för att innhandla lite saker inför kvällens middag med Ragnar, Frida och Aaron. Aaron som förövrigt inte fått sin två års present än fastän det gått över två veckor sen han fyllde år, fy skämms på oss :-) Det faktumet gör mig lite fundersam. Om det varit vår tvååring skulle nog inte jag vilja att det dök upp presenter flera veckor i efterhand, särskillt inte med tanke på julen som snart är här. Självklart ska barnen få presenter, men det blir så fel när de är så unga om de får presenter i tid och otid. För mig känns det viktigt att de lär sig att presenter är något man får vid födelsedagar och jul, inte när som. Men innan min käre M räcker fram presenten med lika gnistrande ögon som nog Aaron kommer få när han ser paketet så kommer jag be honom rådfråga föräldrarna hur de  vill. För min är det helt ok om den får vänta till julafton.

Ni som har barn, hur tänker ni kring såndana här situationer? Har på känn att far och morföräldrar, och andra också förstås, kan vara personer som lätt kommer med presenter, godis och glass i tid och otid, fast om jaggår till mig själv så kan jag knappt komma ihåg att jag eller min bror fått presenter om vi inte fyllt år eller det varit jul. Men minnet kanske sviker och jag har en liten känsla av att päronen när de blir far- och morföräldrar släpper på vissa restriktioner och gullar bort de små ;-)

Ska väl tillägga att jag gärna tar emot presenter i tid och otid, så ni inte tror det gäller mig också =)

Folk och folk



Vad tycker ni är allmän vett och etikett? Jag tycker att det är att bemöta sina medmänniskor i både ord och handling som man själv vill bli bemött. Följa sociala regler och normer, även om jag ogillar det normativa samhället vi lever i starkt, så fyller de endå en funktion..
Som gravid tycker jag att jag lätt hamnar i någon slags gråzon, både vad det gäller etikett, det kan vara helt okej att fisa bland folk, ja gär ju gravid ;-) Och på samma sätt verkar det vara helt okej för dem att kommentera kring graviditeten. Både kända och okända.

Var på 25 års kalas igår, jätte trevligt verkligen, förutom en liten detalj. Vi hann knappt komma dit så är det en av tjejerna ( den enda som själv har varit gravid) som börjar fälla kommentarer kring hur stor magen är. Jag försöker skita i det, vi ska ha trevligt, efter ett tag så har hon dragit med sig sin soffgranne ( en man) och jag får en kommentar över nått jag sa om vår lilla, lilla bil från honom, i stil med bilen kommer in där, men inte du höhö. Då säger jag bara att jag tycker inte han som man har rätt att göra sig rolig över min situation som höggravid eftersom han aldrig kommer vara där själv. Han ser lite skamsen ut och lägger av. Då sätter den här kvinnan igång istället och då lackar lilla Liw ur. Hon försvarar sig med att hon ju själv varit gravid, men då säger jag att hur kul tyckte hon det var att få höra vad fet du blivit så fort hon klev innanför en dörr? Ifrågasatte även om det är ett vuxet beteenden och jag såg hur hennes make bara ville sjunka genom jorden. Mohahahahah!
Jag kommenterade aldrig henne på det sättet, vi känner inte varandra tillräckligt bra för det i mina ögon och för mig är det så onödiga kommentarer helt enkelt! Det finns olika sätt att säga saker på och sättet hon säger det på är rent elakt.
Tycker på något vis att när man själv varit i situationen så borde det finnas någon slags spärr. Men jag tror inte att hon kommer "våga" kommentera magen på det sättet igen ;-)


Trevlig söndag kära vänner :-)

Jag var efterlängtad =)



Innan vi gick och la oss igår kom jag ihåg något jag tänkt göra i flera dagars tid, läsa den förlossningsberättelse som min pappa Lasse skrev efter min förlossning. Sagt och gjort, nedkrupna under täcket med huvudena tätt ihop slukade jag och M vart enda ord. Att återigen, fast denna gång höggravid och med förvärkar, läsa om hur jag kom till världen väckte många tankar, känslor och inte minst en insikt som jag inte haft förrut.

Ens föräldrar är så lätta att ta för givet och det är så lätt att glömma att i min och din ankomst fanns det precis lika mycket förväntan, nyfikenhet, rädsla och kärlek som det gör till vår kommande bebis. Alla, även våra föräldrar, var en gång unga, oerfarna och höggravida. Precis som jag och alla andra blivande föräldrar har våra föräldrar fött fram oss till världen med känslan av att det är det största som hänt i världshistorien, ett åttonde underverk. Att läsa om min födelse ur min fars perspektiv ger en helt ny dimension till den kärlek en förälder känner för sitt barn, och det ger mig en förståelse för all den rädsla, oro och kärlek jag varit upphov till. Tur att insikter kommer, även om det kanske är lite väl sent ;-)

Jag har haft tur
och om det var så att vi fick välja våra föräldrar skulle jag välja de jag redan har. Dock är jag inte så säker på att ni skulle välja mig igen, inte var det mycket sömn jag bjöd på de första åren. Sen var jag nog upphov till många trotsiga konversationer och konfrontationer i flera år för att senare bli den arga tonåring de flesta känner igen sig i. Ändå kan jag inte längta mer efter Ärtan, h*ns anlag till trots. Dock är M stabil som en filbunke så en lagom blandning vore inte helt fel ;-) Tror jag mina föräldrar kan skriva under på med!

Mamma och pappa jag älskar er!

Insikter och åsikter



Var på biblioteket i förrgår och lånade några böcker jag tänkt mig till att läsa under graviditeten. Kanske inte just de här böckerna men böcker som behandlar förlossningen och allt runt i kring den. Idag när jag lade mig i badet, tog jag med den som låg överst i högen Katerina Janouch- Föda barn.

Nu när det faktiskt börjar närma sig BF och den förlossning som jag, under alla år som medveten om att det är kvinnans lott att föda barn, varit livrädd för börjar jag känna ett lugn inför uppgiften. Bara en sån sak som att jag när jag läser i Katerinas bok om en BM som förespråkar att man ska dyka in i värken och släppa spänningar och bara vara istället för att hetsandas, profylaxa och fokusera på saker utanför livmodern, kan jag känna att, men vad rätt hon troligtvis har. Jag vet med mig hur jag kan låta mig luras med av smärtan och kämpa emot, försöka lindra genom att lura kroppen och huvudet att fokusera på annat när jag har kraftiga mens smärtor och visst, det fungerar men jag jobbar emot kroppen. Under en förlossning blir det, vad jag tror, A och O att jobba med kroppen och låta kroppen, som faktiskt ändå vet vad den gör tack vare nedärvda instinkter och fysiska förutsättningar, jobba på i sin takt, på sitt sätt och tillåta mig själv att släppa kontrollen. För i grund och botten handlar det om att våga släppa kontrollen över sitt fysiska jag och låta det psykiska jaget arbeta inåt. Där är jag när det kommer till vad jag vill, sen om jag kommer att leva som jag lär är en annan femma :-)

Nu kommer säkert många av er som redan fött barn att protestera och säga att mediciner var det bästa och så är det säkert, eller det är snarare så att vad spelar det för roll HUR en förlossning går till? Huvudsaken är att både mor och barn mår bra efteråt, både fysiskt och psykiskt. Men just nu står det i mitt förlossningsbrev att jag enbart vill ha Lustgas, för det tror jag kan lindra topparna, vill helst inte ha EDA eller någon annan tyngre bedövning men måste jag så självklart. Jag tänker dock gå in i min förlossning med inställningen att jag och min kropp klarar av det som miljoner av kvinnor klarat av under hela evolutionens gång utan bedövning och liknande.

Läste även en intressant sak kring förlossningsrädsla för några veckor sedan. Eller egentligen två saker. Den första var att förlossningsrädda kan få morfin eller petidin för att bli lugnare under förlossningen, frågade BM om detta och hon sa att det var vanligt. Läste sen i en artikel som handlade om tankdäkarskräck att de också kan ge morfin och petidin men inte för att lugna kroppen rent fysiskt eller psykiskt utan för att det har en positiv inverkan på andningen. Andningen blir lugnare och en patient som hyperventilerar och dylikt får i större utstäckning panik, låsningar och spjärnar emot. I den artikeln menade man att ordning på andningen  är A och O för att kunna slappna av. I och med att andningen och kroppen är avslappnad kan fokus hamna på annat ställe, då kommer min fråga: Hur går det ihop med profylax andningen?? Bygger inte det på att andas lite hetsigt och nästan hyperventilera sig igenom värkarna? Jag vet inte, men har lånat boken så det ska bli kul att läsa :-)
Nä, ska bli intressant att läsa dessa böcker, vet egentligen inte om de kommer hjälpa i slut änden, men jag har ju mitt kontrollbehov.  Eftersom jag insett att jag inte kan kontrollera själva förlossningen och förloppet så vill jag i alla fall ha kontroll på det planet att jag vet vad som händer och kan förstå hur och varför vissa saker sker.

För tio år sedan såg jag förlossningen som något jag aldrig tänkte utsätta mig för, för två år sedan var det något jag kunde tänka mig att göra, eller snarare jag ville ha barn med M men de fick gärna vara adopterade. För sex månader sen var förlossningen det stora onda med att vi blivit gravida, jag hade ångest över att jag skulle måste genomgå den och att det inte fanns något återvändo. För tre månader sedan, när fogarna satte igång att krångla blev jag så less på att inte få "äga" min kropp att jag kände nä nu får det vara nog, kom ut
I och med detta startade processen mot att finna lugnet inför förlossningen. Idag kan jag längta efter dagen D, har nog inte att göra med att jag vill föda för födandets skull, men vi vill ju träffa Ärtan :-) Och jag vill absolut inte snittas, för mig är det näst intill ett personligt misslyckande, i alla fall planerat snitt. Men det är ganska barnsligt av mig att tänka så, men jag ska ha provat vaginalt innan jag tar till kirurgiska ingrepp för att föda fram mitt/mina barn.

Jag är där jag är idag tack vare att vi har fått gå hos aurora gruppen här i Umeå och pratat med en BM från förlossningen. Hon har varit helt kanon och utmanat både mina och M´s föreställningar, som ibland varit ganska lika en LSD tripp, för att få oss att inse att de bilder och tankar vi, främst jag, har kring förlossningen är enbart från medier och vad andra har berättat. Varför vara rädd för det okända?
Ska även tilläggas att älsklingens inställning och hur han pushar  och stöttar mig och har gjort under hela graviditeten är en väldigt bidragande orsak, vad skulle jag gjort utan dig? Och hur skulle jag någonsin kunna klara av en förlossning utan dig.. hjälp!

Money money money...



Om det var för pengarnas skull jag for till jobbet vore jag helt fel ute. Att jobba med förståndshandikappade ungdomar och unga vuxna gör jag för att det är
kul :-) Inte alla gånger en anställd längtar till jobbet, men när det kommer till måndagkvällarna på UG så är det så jag känner. Oftast kommer jag dit lite halvsliten, efter veckans första arbets/skoldag men efter 3 timmar bland dessa ungdomar har jag helt ny energi och ork. Helt otroligt, och jag kan verkligen förstå talesättet " ett långt skratt förlänger livet".


Ikväll ska vi ha DISCO, för de här ungdomarna är det den stora händelsen denna månad, om vi bortser från den stora galakvällen vi ska ha i slutet av november med temat  Black and White, undrar varför ? ;-) Iklväll är det två av "våra" killar som ska vara DJ´s. Ska bli kul att höra vad de väljer att spela för musik, kan nästan sätta min löning på att åtminstonne en ABBA låt kommer spelas, mest troligt Dancing Queen =)

Nä nu ska jag dra mig tillbaka till garderoben och se om jag kan hitta någon passande klädsel, kanske något i den här stilen kan duga? ;-)




Hemma igen



Som rubriken lyder, nu är vi hemma i Umeå igen efter en skön helg med pappa och Mona. Det känns jätte konstigt att vara hemma och veta att Vilde inte kommer dyka upp, men det är ju bara tillfälligt så efter det breakdown jag nyss hade när vi vek tvätt och det lät som Vilde kom in i sovrummet, kan jag blicka framåt och inser hur kort tid det egentligen är han kommer vara hemifrån. Är ju bara 6 veckor kvar till BF och det är ju jätte kort tid, två veckor till sen är Vilde hemma, ingen fara alltså =) Men det krävs lite övertalnings förmåga från mitt rationella jag till mitt emotionella jag. Stor skillnad i hur de två jagen resonerar kring samma saker, men så är det nog för de flesta, speciellt när man är gravid :-)

Förra inlägget var ett SMS bloggar försök. Det kom fram i alla fall så en hyfsad start fick jag, tänkte det kunde vara kul att kunna om det skulle vara så att vi vill lägga upp en blänkare när Ärtan väl tittat fram.. Men det är lite väl privat också, vill ändå spara den karamellen till våra nära och kära att suga på innan det blir "allmännt kännt" bland alla våra vänner och bekanta. Men vi får se hur vi gör =)

Nu ska vi montera sängramen vi köpte på IKEA i torsdags, ska bli så skönt att äntligen slippa vakna mitt i natten av att ett ben har lossnat från M´s madrass. Skruvarna är helt urgängade på hans säng så ibland står den på tre eller till och med två ben, inte så kul när klockan är 3 på natten :-(


En mys bild på älskade Vilde tagen precis innan vi blev gravida.

Nu kan han inte riktigt mysa på min mage längre =)

 

 

Trevlig söndag eftermiddag och kväll =)


Älskade Vilde



Usch idag har jag varit både bland molnen och nere i den mörkaste grotta. Mitt sinnestillstånd har verkligen varierat i snabba kast, stackars älskling. Inte nog med det så ska vi när vi är ner till Hälsingland i helgen lämna Vilde till pappa. Han ska vara där i vad som troligtvis blir dryga två månader. Pappa har erbjudit sig att ta Vilde tills vi har kommit i ordning efter förlossningen. Verkligen hur snällt som helst, men det skär i mitt hjärta på samma gång. Det längsta jag varit utan Vilde är 10 dygn, jag for på scoutläger och älskling var hemma med Vilde. Dock så var det ju jag som lämnade dem, och jag var fullt sysselsatt hela tiden. Nu ska jag sitta här hemma själv om dagarna utan världens bästa sällskap. MEN för Vildes skull är det bättre att vara borta en längre period, vi vet inte hur de närmsta månaderna ter sig, och lämna honom till vem som helst det vill jag inte! Men som sagt, det skär verkligen i hjärtat, det kommer bli så tomt.





Solen till trots



Så känner jag mig allmännt sunk idag. Har varit på jobbet och fixat i pysselförådet så nu är det rent, fint och allt gammalt skit är slängt, super skönt! Dock tog min rygg slut efter att jag tömt förrådet. Inte nog med det så satte rejäla förvärkar igång så det var bara att leta reda på alvedon och ta det lugnt i soffan i fiket en halvtimme, chefen kom in och funderade om jag ville ha skjuts någonstans, tror han syftade på typ förlossningen, men det ignorerade jag och satte igång igen. Det blev klart i alla fall och alla är nöjda och glada.

Tror jag känner mig nere för att min planerade resa hem till Hälsingland inte blev av. Tycker det här med att bo så långt ifrån familjen är jätte jobbigt. Inte nog med att pappa bor dryga 30 mil bort, mamma bor på Åland och lillebror i Oslo. På detta så bor älsklings föräldrar 55 mil bort i Dalarna. Hemresan den här veckan har varit planerad sen i mitten av september då broder med flickvän beslutade att de skulle till stugan den här veckan. Hade varit perfekt då det nog är knappt om tid tills jag klarar av att resa några längre sträckor. Tyvärr så ligger de kvar i sörmland hos flickvännens föräldrar med svininfluensa så då kändes det lite trist att åka hem. Till detta kommer att vi nu inte köper Volvon så då får jag köra sitåträngen hem, not nice! Speciellt inte om jag ska åka själv, det tar ändå 5 timmar i en vanlig bil, så det är bara att räkna med sex timmar i sitåträngen och sen alla kisspauser, stopp för att ändra ställning på min trötta kropp och ja ni förstår. Så resan blev inställd, lika bra det.

Förstår ni vad jag menar med sitåträng? =)

Dock funderar vi på att åka på torsdag nästa vecka istället. M har tenta på tisdag och jag har ett seminarie jag inte tänker missa då, sen BM på onsdag och aurora på torsdag morgon, så vid tio tiden planerar vi att ha sitåträngen packad mot nya äventyr ( Hälsingland) för att sedan åka upp igen på söndag eller måndag. Tar vi oss inte ner så har älskade pappa lovat att köra upp någon gång i november för att hämta Vilde som ska bo hos dem tilsl efter BF och ta med alal bebisprylar som finns hemma hos dem, vi hade som inte plats när vi åkte uppåt efter semestern. Ni kanske ser på bilden att bilen var ganska fullpackad som den var =)

Vi tror båda att det kan vara skönt att komma från stan, det blir ingen hemfärd kring jul, ganska givet med BF 23/12 =) och sen har vi på känn att det inte kommer locka särskillt mycket att packa in sig i bilen för en 30-60 mila färd med en nyföding =) Men bort från stan vill vi en sväng! Hoppas, hoppas, hoppas! Måste ha lite hållpunkter fram till jul nu, jag är redan less på att vara hemma så stor del av tiden, och jag har varit sjukskriven i en vecka, hur ska det här gå?
Fick reda på för någon dag sedan att M´s kompisar Martin och David, samt Davids sambo Malin mest troligt kommer upp näst sista helgen i november, blir kanon kul om de gör det =) Ett till delmål att se framemot =)


Vardagsrum



Det är flera stycken som frågat hur vi bor, fast främst är det kära mamma som är nyfiken, så jag tänkte jag skulle bjuda på lite bilder. Startar med vardagsrummet som vi här i dagarna fått i ordning så pass att jag nu känner att jag är mer eller mindre nöjd. Det är lite små prylar som saknas, bland annat ska vi köpa en till bokhylla nästa gång vi åker förbi ikea. En likadan som de vita vi redan har i den högre modellen. Det ska även upp en hylla ovanför skrivbordet. Tv ska även upp på väggen när vi hittar en byggareBOB som kan hjälpa oss, men tills dess funkar byrån alldeles utmärkt =)
Vet inte om bilderna avslöjar det men vi har över 3,5 meter i takhöjd i vardagsrummet så vi ska sätta tavellister över skrivbordet och ställa tavlor väldigt nära taket för att förstärka känslan av rymd. I helgen har vi i alla fall fått upp risbollen över soffbordet, fixat med att dra sladdar och hänga högtalare samt bytt till vit klädsel på soffan. Och mamma, frottéöverdragen passar precis och som du ser så syns de inte, helt perfekt, tusen tack =) Klicka på bilderna så blir de större :)




 

 

 

Om en dag eller två ska jag bjuda på ett nytt rum, vilket det blir det märker ni då =) Gillar att ha ljust omkring oss men ändå med färger som lyser upp, gillar soffkuddarna och den grönblå fotöljen ( loppisfynd), behöver dock fixa lite med belysningen, men nu är det 1000 gånger bättre än förra veckan när taklampan är på plats =)



Tidigare inlägg
RSS 2.0