Insikter och åsikter
Nu när det faktiskt börjar närma sig BF och den förlossning som jag, under alla år som medveten om att det är kvinnans lott att föda barn, varit livrädd för börjar jag känna ett lugn inför uppgiften. Bara en sån sak som att jag när jag läser i Katerinas bok om en BM som förespråkar att man ska dyka in i värken och släppa spänningar och bara vara istället för att hetsandas, profylaxa och fokusera på saker utanför livmodern, kan jag känna att, men vad rätt hon troligtvis har. Jag vet med mig hur jag kan låta mig luras med av smärtan och kämpa emot, försöka lindra genom att lura kroppen och huvudet att fokusera på annat när jag har kraftiga mens smärtor och visst, det fungerar men jag jobbar emot kroppen. Under en förlossning blir det, vad jag tror, A och O att jobba med kroppen och låta kroppen, som faktiskt ändå vet vad den gör tack vare nedärvda instinkter och fysiska förutsättningar, jobba på i sin takt, på sitt sätt och tillåta mig själv att släppa kontrollen. För i grund och botten handlar det om att våga släppa kontrollen över sitt fysiska jag och låta det psykiska jaget arbeta inåt. Där är jag när det kommer till vad jag vill, sen om jag kommer att leva som jag lär är en annan femma :-)
Nu kommer säkert många av er som redan fött barn att protestera och säga att mediciner var det bästa och så är det säkert, eller det är snarare så att vad spelar det för roll HUR en förlossning går till? Huvudsaken är att både mor och barn mår bra efteråt, både fysiskt och psykiskt. Men just nu står det i mitt förlossningsbrev att jag enbart vill ha Lustgas, för det tror jag kan lindra topparna, vill helst inte ha EDA eller någon annan tyngre bedövning men måste jag så självklart. Jag tänker dock gå in i min förlossning med inställningen att jag och min kropp klarar av det som miljoner av kvinnor klarat av under hela evolutionens gång utan bedövning och liknande.
Läste även en intressant sak kring förlossningsrädsla för några veckor sedan. Eller egentligen två saker. Den första var att förlossningsrädda kan få morfin eller petidin för att bli lugnare under förlossningen, frågade BM om detta och hon sa att det var vanligt. Läste sen i en artikel som handlade om tankdäkarskräck att de också kan ge morfin och petidin men inte för att lugna kroppen rent fysiskt eller psykiskt utan för att det har en positiv inverkan på andningen. Andningen blir lugnare och en patient som hyperventilerar och dylikt får i större utstäckning panik, låsningar och spjärnar emot. I den artikeln menade man att ordning på andningen är A och O för att kunna slappna av. I och med att andningen och kroppen är avslappnad kan fokus hamna på annat ställe, då kommer min fråga: Hur går det ihop med profylax andningen?? Bygger inte det på att andas lite hetsigt och nästan hyperventilera sig igenom värkarna? Jag vet inte, men har lånat boken så det ska bli kul att läsa :-)
För tio år sedan såg jag förlossningen som något jag aldrig tänkte utsätta mig för, för två år sedan var det något jag kunde tänka mig att göra, eller snarare jag ville ha barn med M men de fick gärna vara adopterade. För sex månader sen var förlossningen det stora onda med att vi blivit gravida, jag hade ångest över att jag skulle måste genomgå den och att det inte fanns något återvändo. För tre månader sedan, när fogarna satte igång att krångla blev jag så less på att inte få "äga" min kropp att jag kände nä nu får det vara nog, kom ut!
I och med detta startade processen mot att finna lugnet inför förlossningen. Idag kan jag längta efter dagen D, har nog inte att göra med att jag vill föda för födandets skull, men vi vill ju träffa Ärtan :-) Och jag vill absolut inte snittas, för mig är det näst intill ett personligt misslyckande, i alla fall planerat snitt. Men det är ganska barnsligt av mig att tänka så, men jag ska ha provat vaginalt innan jag tar till kirurgiska ingrepp för att föda fram mitt/mina barn.
Jag är där jag är idag tack vare att vi har fått gå hos aurora gruppen här i Umeå och pratat med en BM från förlossningen. Hon har varit helt kanon och utmanat både mina och M´s föreställningar, som ibland varit ganska lika en LSD tripp, för att få oss att inse att de bilder och tankar vi, främst jag, har kring förlossningen är enbart från medier och vad andra har berättat. Varför vara rädd för det okända?
Ska även tilläggas att älsklingens inställning och hur han pushar och stöttar mig och har gjort under hela graviditeten är en väldigt bidragande orsak, vad skulle jag gjort utan dig? Och hur skulle jag någonsin kunna klara av en förlossning utan dig.. hjälp!
Fint inlägg Liv! Man följer verkligen med i dina funderingar, som jag och många andra också haft inför den stora dagen. Det finns en poäng med att man blir otympligt stor och less på tillståndet; då är man som allra mest motiverad att föda! Efter 16 dagar över tiden men Matteus var jag grymt taggad!
Måste bara säga några saker om profylax, eftersom jag använde mig av det andra förlossningen. Själva tanken med den är inte att fokusera på något annat, utan att med hjälp av andningen, som är större delen av tiden lugn, koncentrera sig på vad som händer därinne. Börjar man hyperventilera har man misslyckats. Avslappning mellan värkarna och andas systematiskt emellan och låta kroppen sköta jobbet är ledord för profylax. När man övar andningen före förlossningen övar man upp lungkapaciteten och en kortare andningen (som det heter) kan göra dig snurrig till en början, men efter daglig övning är det ingen match. Den kortare andningen blir naturlig i slutskedet. Jag tyckte det fungerade kanon! Första gången andades jag också systematiskt, in genom nästan och ut genom munnen, men inte på samma sätt målmedvetna med övning innan eller med koncentrerad avslappning mellan värkarna.
Det är inte så avancerat som man kan tro.
Profylax eller inte så är det viktigaste att se förlossningen som något positivt och önskvärt, som du skriver. Kroppen har full koll, barnen gör sitt jobb och vi hänger med efter bästa förmåga.
Jag är övertygad om att du kommer klara det jättebra! Jag tror på dig/er!
Kram Charlotte
Jag tänker precis som du... Vill helst bara ha lustgas men om jag måste få annat sen så måste jag... Vill helst oxå se att jag klarar det "själv". Kroppen och jag. Jag tror att man måste acceptera att det gör ont och bara "flyta" med på värkarna.. Det kommer säkert bli tufft och jag som aldrig varit rädd för uppgiften kan ärligt säga att jag börjar känna lite press... Man har ju ingen som helst aning om hur ont det kommer att göra.. Det som kan skämma mig är nog inte själva födandet utan det faktum att jag aldrig gjort det förut, jag har ingenting att fall tillbaka på lixom. Jag är en person som gärna vill ha kontroll över sånt som händer min kropp (har svårt för sprutor och annat pga av en känsla av maktlöshet) men jag inser att jag inte kommer ha någon kontroll alls utan att jag måste låta min kropp ta hand om det som skall ske..
Kram
När du väl befinner dig i smärtorrnas rike så kommer du bli grundligt guidad av din barnmorska kring alternativa smärtlindringar. Det kommer lösa sig. Oroa dig inte för det. Det är barnmorskorns jobb att underlätta din förlossning.
När jag födde vårt första barn hade jag lustgas, bad om epiudral när det blev förjävligt, men då var det för sent. Allt gick bra och idag är jag glad att jag grejade det utan epiudralen. Det kändes häftigt att liksom känna :)
Denna gången kommer jag satsa på lustgas och hoppas att det räcker.
Projekt "packa-väskan" inleds idag. Har bokat tvättid och ska bara tvätta ur min väska innan jag fyller den. Ett par saker som definitivt ska ner är:
- Min kudde, men den roffar jag åt mig innan vi far till förlossningen.
- Sköna knästrumpor eller morgontofflor
- Stort linne eller enklare bomullsklänning som är skön att slappa i.
Vad spännande det ska bli att följas åt sista dagarna nu. 14 dagar kvar idag :)
Jag känner liknande inför det här med smärtlindring. Jag är helt övertygad om att jag skulle klara förlossningen utan läkemedel som alla andra miljontals kvinnor i historien, men jag är lite feg och kommer nog begära att få chansen att säga ja eller nej när jag väl sitter/ligger där. Alltså jag kommer säga i förväg att jag inte vill ha nåt annat än lustgas, men att jag gärna vill bli erbjuden de andra medicinerna när det är rätt tid i förlossningsprocessen för det. Men jag kan ju ändra mig både en och två ggr så vi får se. Huvudsaken är ju att allt känns bra för den som ligger där och föder :)
Hoppas böckerna är bra och intressanta!
Kram
