Jag var efterlängtad =)
Innan vi gick och la oss igår kom jag ihåg något jag tänkt göra i flera dagars tid, läsa den förlossningsberättelse som min pappa Lasse skrev efter min förlossning. Sagt och gjort, nedkrupna under täcket med huvudena tätt ihop slukade jag och M vart enda ord. Att återigen, fast denna gång höggravid och med förvärkar, läsa om hur jag kom till världen väckte många tankar, känslor och inte minst en insikt som jag inte haft förrut.
Ens föräldrar är så lätta att ta för givet och det är så lätt att glömma att i min och din ankomst fanns det precis lika mycket förväntan, nyfikenhet, rädsla och kärlek som det gör till vår kommande bebis. Alla, även våra föräldrar, var en gång unga, oerfarna och höggravida. Precis som jag och alla andra blivande föräldrar har våra föräldrar fött fram oss till världen med känslan av att det är det största som hänt i världshistorien, ett åttonde underverk. Att läsa om min födelse ur min fars perspektiv ger en helt ny dimension till den kärlek en förälder känner för sitt barn, och det ger mig en förståelse för all den rädsla, oro och kärlek jag varit upphov till. Tur att insikter kommer, även om det kanske är lite väl sent ;-)
Jag har haft tur och om det var så att vi fick välja våra föräldrar skulle jag välja de jag redan har. Dock är jag inte så säker på att ni skulle välja mig igen, inte var det mycket sömn jag bjöd på de första åren. Sen var jag nog upphov till många trotsiga konversationer och konfrontationer i flera år för att senare bli den arga tonåring de flesta känner igen sig i. Ändå kan jag inte längta mer efter Ärtan, h*ns anlag till trots. Dock är M stabil som en filbunke så en lagom blandning vore inte helt fel ;-) Tror jag mina föräldrar kan skriva under på med!
Mamma och pappa jag älskar er!
Han låg där så snällt och tittade medans andra skällde, morrade, gnydde och hade sig. :)
Det är bra, själv då?
Tack Liw!
Vad vackert du skriver! Jag tror aldrig att min kärlek till mina barn kommer att kunna dö ut. Det var och är fortfarande en djup känsla av ett under utom all förståelse att kunna få bidra till ett barns födelse. Ingen kan läsa sig till att bli mamma, det är vad man gör det till i praktiken. Visst det är helt nödvändigt att lyssna och prata med andra människor om olika situationer och att även läsa om föräldrarskapet. Men det är vi själva, som egna individer, som ska lägga grunden för den lilla människan. Det är stort och de flesta klarar det bra.
Jag ser fram emot att få se den lilla "Ärtan" och möta h`n under livets gång.
Kram
