LIWet och vardagen

Efter mitt förra inlägg kände jag mig verkligen som häxansurtant i ett lånat skinn från en manodepressiv honkatt. Därför tog jag mig i kragen och fattade beslutet att ta en skogspromenad med Vilde. Utrustad med några påsar för eventuella svampfynd och en väldigt glad hund, begav jag mig de 200 metrarna till närmsta skogsområde. Vad skönt det var! Jag har mest gått omkring och strosat, luktat och insupt hösten på ofta vandrade stigar. Vilde har kutat som en tok runt hela skogen, under varje gran och upp på varje sten. Efter ett tag inser jag att lillskiten lett mig rakt på ett fin fint kantarell ställe. Hihi, och jag som tänkt träna han till kantarellhund men inte orkat, jisses :) Så lite gula kantareller fick följa med hem.
Tänk vad lite tid i skog och mark kan göra med en, jag har alltid funnit lugnet i skogen och nu när jag är så orörlig jämfört med tidigare är det skönt att ändå känna att jag kan komma ut på mina vilkor, om än lite förändrade jämfört med innan graviditeten.
Nu sitter jag här och har lekt lite med bilderna jag tog på Vilde i skogen, jätte häftigt ljus, men jag hade självklart inte kameran med utan trogna mobilen fick stå för korten.

Bästa kortet på Vilde, lite redigering krävdes men inga mängder. Visst är han stilig!