Som jag skrev tidigare så tog Mait ett ganska stort utvecklingssprång ikväll och det är med både sorg och glädje jag ser henne utvecklas. Förstå mig rätt, det är jättekul att se hur en människa utvecklas både fysiskt och psykiskt. Hur hon känner igen både mig och Magnus från andra sidan rummet, ler och liksom strävar mot det hon vill
ha. Det är spännande att se hur hon vänder sig i babygymet för att komma åt den leksak hon för stunden vill ha, hur hon greppar, kramar och smakar på saker. Men det är även sorgligt för när hon lär sig saker och utvecklas blir det så tydligt att hon inte kommer vara liten i all evighet. Hon kommer inte alltid vara den underbara bebis vi har idag utan om bara några månader far hon runt som en krypande liten spole med bus i blicken. Om tre år kommer trotsen och sen dröjer det inte länge innan första partnern kommer ut från hennes rum lite lagomt skamsen.
Mait 2 dagar
Detta är väldigt
typiskt för mig, jag är en nostalgiker och avskyr att saker inte alltid är som de alltid har varit. Kan vi inte både ha bebis Mait och alla andra stadier hon kommer gå igenom för alltid? För jag är helt säker på att vi kommer sakna den krypande bebin, den trotsiga tre åringen och tonåringen precis lika mycket som bebis Mait. Men det gör ändå lite ont att tänka på att bebis tiden går så fort och bara tanken på att den inte kommer tillbaka är svindlande. Det är helt fantastiskt att få vara med på Maits resa och mitt i allt det här kan jag inte låta bli att
längta tills när nästa resa börjar. Men det får bli när vi har börjat sakna tre års trotsen
=) Sen
tröstar jag mig med att det är först när bebisar är nio månader som de börjar förstå att de inte är en del av mamman längre, så jag har nästan sex månader till med MIN Mait, eller okej då VÅR Mait
=)
Mait och MU igår.
