LIWet och vardagen

Efter ytterligare en natt med 12 timmars sömn för huvudet men ingen vila för kroppen så var jag väldigt trött men ändå inte. Jag var grymt adrenalin stinn, på nått sätt skulle Ärtan ut och det borde vara snart. Redan när jag klev ur sängen vid 8-tiden så var jag helt säker på att idag kommer vi få träffa Ärtan. Rastlösare än vanligt så krävde jag Magnus medverkan i en promenad med målet att skotta några vänners garage uppfart. De var borta över jul och det hade kommit över 60 cm snö, vad kunde vara bättre för att starta en förlossning?

Mycket snö

Sagt och gjort! Efter första vändan med skoveln så riktigt kände jag hur det satte igång ordentligt, värkarna blev inte intensivare men kom tätare och nu var det inga med längre mellanrum än 2 minuter.

14:05 skrivs vi in på förlossningen, undersökningen visar att jag är öppen 3 cm och att livmodertappen är helt utplånad. Vi får order om att promenera, ta en fika och komma tillbaka vid 16:30. 16:50 får vi ett rum, sal 12 och vid undersökningen 17:00 är jag öppen 4 cm. Äntligen lite resultat!

Sofia, vår barnmorska frågar hur vi vill göra. Hon tror att det kan vara en bra idé att ta hinnorna så att värkarbetet får lite hjälp på traven så 17:05 går vattnet. Kommer så väl ihåg hur skönt jag tyckte att det var. Jag som varit konstant kissnödig i 6 månader var inte det längre, helt otroligt! Efter detta fick Ärtan en skalpelektrod och allt ser bra ut. Vid 18 får jag prova på lustgasen för första gången, vilken treat, fyllan kommer som på beställning =)

18:43, fortfarande hög på lustgasen.

19:00 är det dags för en ny undersökning. Jag är öppen 5 cm och huvudet står ovanför spinae. Ökar på lustgasen lite, men ännu gör det inte så ont. Den mesta smärtan går att andas igen samt att Magnus gör sitt bästa för att avleda min uppmärksamhet. Korsord, fotmassage och högläsning gör susen. Vid 20:30 frågar vi efter akupunktur men den enda som jobbar/ska jobba som kan det slutar vid 21:00 så det hinns inte med. Istället kommer EDA på tal och på nått hastigt och lustigt vis så står narkosläkaren i vår sal kl 21:00, redo att sätta nålen. Vi fick intrycket att det skulle ta ett bra tag för honom att komma, men så var icket fallet. En infart sätts i armvecket istället för i handen då Sofia inte hittar någon bra åder, ifall jag skulle behöva få värkstimulerande dropp i ett senare skede. Maj kliver på och blir vår följeslagare resten av förlossningen.

21:10 sitter EDAn efter några darriga minuter. Hur fan ska man kunna vara still under en värk? Helt galet! Efter frågan känner du båda dina ben? som får ett jakande svar rusar narkosläkaren iväg och undersökning visar att jag är öppen 8 cm vid 21:30.

21:45 super hungrig och jag låter efter många om och men Magnus lämna mig för några minuter för att göra mackor åt mig, kaviar macka mums! Medan jag äter mina smörgåsar så undersöks jag igen och på 20 minuter har jag öppnat mig en cm till, alltså öppen 9 cm nu. För att få lite mer fart så sätter jag mig på en ”medicinboll” eller jag försöker grensla en men det gjorde så ont, fy för mina fogar i det läget. Istället lägger jag mig i sängen med ryggen uppvinklad och benen i en sackosäck, kanon skönt! Fotmassagen gör sitt till kan jag lova =)

Fotmassage! =)

22:45 är jag öppen 10 cm med kant och nu tror både jag och Magnus att det är dags för Ärtan att komma ut, hell no! Huvudet står fortfarande ovanför spinae så det är en bit kvar. Jag är trött och less och vill bara träffa äÄtan så jag kämpar mig ur sängen och står med en gåstol, eller står och står, jag hänger över en. Magnus har fått stränga order om att svalka min rygg med en våt trasa mellan värkarna. Vaggar försiktigt fram och tillbaka när värkarna kommer för att följa med i smärtan som nu blivit intensivare. Nu inser vi att EDAn tagit dåligt på vänster sida, men ingen idé att be om ny.

Ganska mör kan jag lova.

Vid 23:30 tycker Maj att värkarna avtagit så hon sätter igång droppet med värkstimulerande. Det händer ingenting. Vid 00:00 ökas droppet men det enda den gör är att öka på Ärtans puls så den minskas till startmängden igen. 00:30 nästintill tvingar jag Magnus att gå och köpa en kopp kaffe, för nu känner jag att snart kommer jag inte vilja att han lämnar mig överhuvud taget. Han är under hela förlossningen den enda som betyder något, jag ägnar mer tid åt att han ska må bra än åt mig själv för jag visste att om han inte orkar så kommer det inte gå bra.

Strax innan 01 blir jag sugen, om man nu kan vara det när man föder barn, och tar en kexchoklad och cola. Detta får jag ångra djupt 3 minuter senare när jag mellan tuggorna känner hur jag bara vill spy. Vid det här laget har jag lutat mig över sängens rygg som är uppvinklad och skriker åt Magnus att Nu vill jag inte vara med, jag vägrar spy! Nu åker vi hem! Det var kanske 5 minuter av ångest, inte för att det gjorde ont utanför att jag mådde så illa. Dessa fem minuter är de enda under hela förlossningen som jag känner någon slags ångest över vad som händer med min kropp eller runtomkring. Jag hatar att må illa, det värsta jag vet.

Efter detta blir det en ny undersökning som visar att huvudet passerat spinae, äntligen händer det någonting. Vi byter ställningar frenetiskt men jag håller mig till sängen. På rygg, på sidan, knästående mot sängens rygg osv. Kliver inte ner från sängen för det gör så ont! 01:15 får jag första krystimpulsen men Maj säger åt mig att inte krysta för huvudet står fortfarande för högt. Efter undersökning vid 01:45 konstateras att huvudet är nästan vid bäckenbotten, det har roterat men är inte riktigt nere. Men snart dags! Styrkt av detta brölar jag i lustgasmasken och gör mitt bästa för att inte krysta, inte helt lätt!

Vid 02:25 inser både jag och Magnus men framför allt Maj att jag inte har mycket kraft kvar för att krysta, för nu är det dags. Jag säger väldigt fort att de gärna får hämta sugklockan för jag ville bara sova, sagt och gjort läkare påkallas och in kommer även en barnskötare ( eller vad det heter) USKa iaf, som hjälper till. Läkaren, Ingrid, kommer in klipper mig och sätter klockan på plats. Efter tre krystningar så är Ärtan ute, det enda jag minns av själva krystandet är att det var en läskig känsla, som om en boll skulle ut fast på ett skönt sätt, ett bra sätt! Ärtan var ute! Varken jag eller Magnus fattade nog inte riktigt innan att vi skulle ha en bebis efter förlossningen, allt var så fokuserat på att föda. Ärtan fick komma upp på mitt bröst direkt och det dröjde cirka 15 sekunder innan Ärtans ljuva stämma fyllde salen 02:40 måndagen den 28 december 2010. Magnus såg chockad ut, jag krystade ut moderkakan och försökte på nått vänster lugna den skrikande babyn. Det dröjde närmare 10 minuter innan vi kom på att kolla vad Ärtan hade för kön. Det var en Mait en alldeles underbar, välskapt liten flicka med rött hår. Världens finaste!

Mat! Mait tar bröstet nästan på engång, här är hon 10 min gammal.

Den helt underbara gåvan till trots så gjorde det jäkligt ont att bli sydd, ondare än allt annat tror jag. I samma veva så skulle de plocka bort droppet och allt det där och inser att droppet suttit fel så min vänster arm är tre gånger så stor som normalt, inte okej! Det tog ett tag för dem att fixa till mig "där nere", och under tiden ammar och myser jag och Mait.

Efter en timme och 20 minuter så tar Maj Mait och väger/mäter henne. 3535 gram och 53 cm lång är vår lilla tjej.

Efter detta får jag och Magnus fika, gud så gott det smakade och Magnus får hålla sin dotter för första gången, det är kärlek vid första ögonkastet!

Kärlek!

06:15 rullas jag och Mait in på sal 18 på BB där vi stannar till lunch vid tisdag. Det är nu livet börjar, livet med vår underbara Mait!